go to the original language article
EU-kommissionen föreslog igår, tisdag, införandet av ett gemensamt europeiskt system för återvändande av illegala migranter med snabbare, enklare och effektivare processer i hela EU.
Den nya rättsliga ramen för återvändande, som efterfrågades av Europeiska rådet i oktober 2024, är ett viktigt inslag för att komplettera migrations- och asylpakten, som antogs i maj 2024 och kommer att träda i kraft i mitten av 2026, och som fastställer en helhetsstrategi för migration, samt snabbare och effektivare hantering av asylansökningar.
Återvändandegraden i hela EU ligger för närvarande på endast 20%. ”Endast en av fem lämnar EU och detta är inte acceptabelt. Våra samhällen kommer inte att tolerera det”, betonade inrikeskommissionär Magnus Brunner, som beskrev kommissionens lagförslag som en ”vändpunkt”. ”Vi sätter vårt europeiska hus i ordning”, försäkrade M. Brunner och tillade: ”Med det nya europeiska återvändandesystemet kommer vi att säkerställa att de som inte har rätt att stanna i EU faktiskt återvänds. Så kommer förtroendet för vårt gemensamma europeiska asyl- och migrationssystem att stärkas avsevärt.
För att träda i kraft, måste kommissionens förslag godkännas av Europaparlamentet och av EU:s medlemsstater. Kommissionär Brunner uttryckte hopp om att det ska godkännas ”så snart som möjligt”, även om det är en extremt känslig fråga, både politiskt och juridiskt, som splittrar medlemsstaterna.
Enligt kommissionen kommer de nya reglerna att ge medlemsstaterna de nödvändiga verktygen för att återvändanden ska bli mer effektiva, med full respekt för de grundläggande rättigheterna.
De nya gemensamma reglerna omfattar:
– Ett europeiskt system i form av en förordning som innehåller gemensamma förfaranden för utfärdande av återvändandebeslut och upprättandet av en europeisk återvändandeförordning som ska utfärdas av medlemsstaterna. De 27 olika systemen som gäller idag innebär fragmentering på unionsnivå, konstaterar kommissionen.
Tack vare ömsesidigt erkännande av återvändandebeslut, kommer en medlemsstat kunna erkänna och direkt verkställa ett återvändandebeslut som utfärdats av en annan medlemsstat utan att behöva inleda en ny process. Fram till den 1 juli 2027, ett år efter ikraftträdandet av migrations- och asylpakten, kommer kommissionen att granska om medlemsstaterna har infört lämpliga arrangemang för effektiv hantering av europeiska återvändandeförordningar och utfärda ett genomförandebeslut som gör det obligatoriskt att erkänna och verkställa ett återvändandebeslut som utfärdats av en annan medlemsstat.
– Klara regler för tvångsåtervändande och parallell tillhandahållande av incitament för frivilligt återvändande: Tvångsåtervändande kommer att vara obligatoriskt när en person som vistas olagligt i EU inte samarbetar, flyr till en annan medlemsstat, inte lämnar EU inom den stipulerade tidsfristen för frivilligt avresa eller utgör en säkerhetsrisk. Denna strategi ger incitament för frivilligt återvändande inom de fastställda tidsfristerna för avresa från EU.
– Strängare skyldigheter för dem som ska återvända, som balanseras av klara försäkringar: Tydliga skyldigheter att samarbeta med nationella myndigheter under hela återvändandeprocessen. Dessa åtgärder kompletteras av klara konsekvenser vid vägran att samarbeta, såsom minskad eller nekad utbetalning av bidrag eller beslagtagande av resehandlingar. Samtidigt kommer incitamenten för samarbete att stärkas, inklusive stöd för frivilligt återvändande.
– Starka garantier under hela återvändandeprocessen: Alla återvändandeåtgärder måste genomföras med full respekt för grundläggande och internationella mänskliga rättighetsstandarder. Detta säkerställs genom tydliga förfaranden, såsom rätten till prövning, stöd till sårbara personer, starka skyddsåtgärder för minderåriga och familjer samt upprätthållandet av principen om non-refoulement.
– Striktare regler för att begränsa fall av missbruk och hantera flykt: Medlemsstaterna kommer att ha förstärkta regler för att identifiera dem som ska återvända, såsom möjligheten att kräva finansiell garanti, regelbunden rapportering eller skyldighet för dem som ska återvända att vistas på en plats som fastställs av nationella myndigheter. De nya reglerna fastställer klara villkor för frihetsberövande om det finns risk för flykt samt alternativa lösningar istället för frihetsberövande. Frihetsberövande kan vara upp till 24 månader, istället för den nuvarande gränsen på 18 månader. Dessutom kommer det suspensiva verkan hos återvändandebeslut inte längre att vara automatiskt, om det inte finns frågor om non-refoulement.
– Specifika regler för personer som utgör en säkerhetsrisk: Medlemsstaterna måste snabbt kontrollera om en individ utgör en säkerhetsrisk. När dessa personer har identifierats omfattas de av strikta regler, såsom obligatorisk tvångsåtervändande, längre inreseförbud och separata frihetsberövandeområden. Frihetsberövandet kan förlängas efter de normala 24 månaderna med ett domstolsbeslut.
– Återtagande som en del av återvändandeprocessen: För att överbrygga klyftan mellan återvändandebeslutet och återvändandet till ett tredje land införs nya regler för att säkerställa att återvändandebeslutet systematiskt följs av en återtagandeförfrågan. De föreskriver också en möjlighet för överföring av data till tredjeländer i syfte att återtagas.
– Återvändandecenter: Medlemsstaterna har efterfrågat innovativa lösningar för migrationshantering. Med detta förslag etableras den rättsliga möjligheten att återvända personer som vistas olagligt i EU och har fått ett slutgiltigt återvändandebeslut till ett tredje land baserat på ett avtal eller arrangerat bilateralt eller på EU-nivå. Detta avtal eller arrangemang kan ingås med ett tredje land som respekterar internationella standarder och principer för mänskliga rättigheter enligt internationell rätt, inklusive principen om non-refoulement. Familjer med minderåriga och ensamkommande minderåriga undantas, och hur dessa avtal eller arrangemang tillämpas måste övervakas. (13/3/25)