Mot strömmen av EU, begränsar Slovakien rättigheterna för LGBTIQ -personer

Den rättsliga ramen som erbjuds i Europa till LGBTIQ+-personer förblir ojämlik och deras rättigheter hotas alltmer i vissa medlemsländer. Skillnaderna mellan lagstiftningarna om äktenskap och registrerat partnerskap, tillsammans med de nya lagliga restriktioner som införts i vissa länder, prövar EU:s jämlikhetsram.

Den senaste smällen mot LGBTIQ+-personer inom EU: en ändring av den slovakiska konstitutionen, som trädde i kraft lördagen den 1 november, stipulerar att landet ”bara erkänner två kön, manligt och kvinnligt”.

Denna ändring reserverar också adoption för gifta par, vilket i praktiken utesluter samkönade par, eftersom homosexuellt äktenskap är förbjudet i Slovakien. Surrogatmödraskap är uttryckligen förbjudet där.

Den slovakiska konstitutionen definierar redan äktenskap som en förening mellan en man och en kvinna, i en ändring från 2014, antagen när den nuvarande nationalistiska premiärministern Robert Fico också var vid makten.

Denna radikala förändring placerar nu nationell lag över EU-rätten. Den stipulerar att Slovakiens ”suveränitet” i ”kulturella och etiska frågor” går före europeisk lag.

Fico, som återkom till makten 2023, har ofta varit oense med EU. Kritiska röster har varnat för att den konstitutionella reformen kan sätta Slovakien i konflikt med bestämmelserna i de europeiska fördragen. Venedigkommissionen, ett rådgivande organ för Europarådet i Strasbourg om konstitutionella frågor och en icke-europeisk organisation för mänskliga rättigheter, ska också ha uttryckt kritik före omröstningen om denna reform.

Slovakiens offentliga människorättsombudsman, Róbert Dobrovodský, har sagt att denna reform ”inte är vägen mot ett mer rättvist och mänskligt land” och att ”den möjliga ifrågasättningen av prioriteten för de grundläggande rättigheterna och friheterna som följer av internationella fördrag och EU-rätten över slovakisk lag inte bidrar till den rättsliga säkerheten för landets invånare, särskilt de som tillhör minoriteter”.

LGBTIQ+ är en övergripande term som omfattar en stor mångfald av sexuella läggningar och könsidentiteter, bortom heterosexualitet och cisidentitet. Den omfattar lesbiska, homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexuella, queer/ifrågasättande och andra personer som representeras av +.

Inom EU kritiseras Ungern också ofta för sin tillbakagång när det gäller rättigheterna för LGBTIQ+-personer. Den nationalistiska premiärministern Viktor Orbán har begränsat deras rättigheter i flera år i namn av ”barnskydd”, och i år har hans regeringskoalition antagit lagändringar som syftar till att förbjuda prideparader.

Ojämlikheter i rättigheter relaterade till äktenskap och registrerat partnerskap

Legaliseringen av äktenskap för alla är ett ämne för bestående oenighet inom EU. Medan vissa länder har accepterat det för flera år sedan, står andra fortfarande inför strikta regler och en politisk återvändsgränd.

Den 1 oktober 1989, i Danmark, blev flera homosexuella par de första i världen att ingå registrerat partnerskap, vilket gav deras relation en juridisk status, utan att de dock fick äktenskapsstatus. Det var Nederländerna som blev den första staten att tillåta äktenskap mellan personer av samma kön i april 2001.

Sedan dess har 21 andra europeiska länder, varav 15 är EU-medlemmar, följt efter: Andorra, Österrike, Belgien, Storbritannien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Island, Irland, Luxemburg, Malta, Norge, Portugal, Slovenien, Spanien, Sverige, Schweiz och furstendömet Liechtenstein.

Vissa europeiska stater har tillåtit registrerat partnerskap mellan personer av samma kön utan att legalisera homosexuellt äktenskap, inklusive Italien, Ungern, Kroatien, Cypern, Lettland, Tjeckien och furstendömet Monaco.

Äktenskap ger vanligtvis en fullständig juridisk erkännande till paret, inklusive rättigheter relaterade till adoption, arv och sociala förmåner. Å andra sidan erbjuder registrerat partnerskap bara en del av dessa fördelar och varierar avsevärt från land till land.

I Polen har förslagen om legalisering av registrerat partnerskap granskats noggrant i flera år, inte bara under den tidigare regeringen av partiet Lag och Rättvisa (PiS) och den tidigare presidenten Andrzej Duda, utan också motståndet från hans efterträdare, Karol Nawrocki.

Under perioden 2015 till 2023 motsatte sig PiS-regeringen bestämt alla initiativ för att legalisera registrerat partnerskap, trots att nästan en miljon polacker lever i samboförhållanden, inklusive heterosexuella och homosexuella par. Med en katolsk syn var PiS emot att ge fler rättigheter till sexuella minoriteter.

Det centerparti som den nuvarande premiärministern Donald Tusk tillhör har åtagit sig att legalisera registrerade partnerskap i sitt land, ett samhälle som traditionellt är katolskt och som för närvarande bara erkänner äktenskap mellan en man och en kvinna. Flera försök till legalisering, inklusive för LGBTIQ+-par, har misslyckats under de senaste tjugo åren.

I oktober presenterade regeringen ett lagförslag för att legalisera registrerade partnerskap, inklusive de mellan personer av samma kön, och kallade det för ett ”framsteg” för rättigheterna för LGBTQ+-personer. Denna lag, kallad ”lagen om närstående föräldrar”, skulle ge ogifta par rättigheter när det gäller arv, bostad och tillgång till medicinsk information, men skulle inte tillåta dem att adoptera barn.

I grannlandet Tjeckien kan samkönade par ingå registrerat partnerskap, men inte gifta sig. PACS har varit möjligt i landet sedan juli 2006. Emellertid har personer i LGBTIQ+-gemenskapen fortfarande inte samma rättigheter som resten av den tjeckiska befolkningen, har deltagare i prideparaden i Prag sagt till nyhetsbyrån CTK.

Den bulgariska lagen erkänner inte heller äktenskap mellan personer av samma kön, även om de har firats lagligt utomlands. Även om diskriminering baserad på sexuell läggning är förbjuden, skapar avsaknaden av juridisk erkännande allvarliga problem när det gäller föräldrarätt och arv. Vid dödsfall av den förälder som är juridiskt erkänd kan den överlevande partnern och barnet hamna utan juridiskt band eller representation, vilket väcker komplexa frågor om vårdnad, arv och barnets välbefinnande.

EU söker stärka rättigheterna och säkerheten för LGBTIQ+-personer

EU:s byrå för grundläggande rättigheter har varnat, i en rapport som publicerades i september, för att LGBTIQ+-gemenskapen utnyttjas i ett klimat av växande eller bestående intolerans och sekterism, samt inom ramen för intensiva hatkampanjer online, spridda på sociala medier och i det offentliga rummet.

I maj förra året undertecknade nio EU-medlemsländer (Italien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Kroatien, Litauen, Lettland, Tjeckien och Slovakien) inte den deklaration som presenterades av det belgiska ordförandeskapet, som främjade politik till förmån för LGBTIQ+-gemenskaper. Den förbereddes i samband med den internationella dagen mot homofobi, transfobi och bifobi.

Förra månaden meddelade Europeiska kommissionen att, trots en ökad social acceptans av LGBTIQ+-personer inom EU under de senaste fem åren, fortsätter de att utsättas för oproportionerliga och oacceptabla nivåer av hat, våld och diskriminering. Den antog sedan sin strategi för jämlikhet för LGBTIQ+-personer för perioden 2026-2030, som syftar till att bekämpa hat och främja frihet och mångfald inom EU och bortom.

För att skydda medlemmar av LGBTIQ+-gemenskapen mot diskriminering överväger Bryssel också att lägga fram ett förslag för att bekämpa hatretorik online.

I ett pressmeddelande angav kommissionen också att den vill vidta åtgärder mot ”konverteringsterapier” – pseudovetenskapliga metoder som syftar till att försöka ändra en persons sexuella och/eller romantiska läggning, identitet eller könsuttryck för att anpassa dem till heterosexuella och cisnormer – som riktar sig mot LGBTIQ+-personer. Mer än en miljon människor har undertecknat en petition i maj som uppmanar EU att förbjuda dessa metoder.

Ändå har den europeiska kommissionären för jämlikhet sagt till AFP att Bryssel inte kommer att gå så långt som att förbjuda dessa metoder. ”Vi kan inte förbjuda dem eftersom det skulle inkräkta på medlemsstaternas befogenheter”, hävdade Hadja Lahbib.

Hon var dock tydlig med sin övertygelse: ”Det är uppenbart att de tjugosju måste förbjuda dem alla.”

Denna artikel är en nyckelberättelse från ENR. Dess innehåll baseras på information publicerad av de byråer som deltar i ENR